Lögner eller ord som helt enkelt säger det andra säger mellan raderna

Jag har rätt ofta blivit anklagad för att ljuga. Och jag vet att jag säger saker som andra uppfattar konkret men som för mig är Sanna beskrivningar av sånt som andra säger på något annat sätt. – som jag inte förstår..

Idag tänkte jag, att det kanske är sånt som sägs mellan raderna, det jag uttrycker med små illustrationer. – gjorda med ord.

För mig är de där ordbilderna beskrivningar av min sanning. Och jag har aldrig en tanke på att andra inte förstår det jag säger.

På sätt och vis kanske det är väldigt likt det där att jag inte förstår vad andra menar när jag inte hör att de säger det.

Jag kan svara till exempel, att jag redan fått glass. Och det betyder inte att jag ätit någon glass.

Det borde folk förstå.

Men jag har fått förklarat för mig att det betyder något annat för dem. De tror att jag tagit en glass i munnen och ätit upp den. Men jag säger bara att jag har ordet, alltså att jag fått glassen – eller uppfattat frågan – men fattar inte att det handlar om att äta.

Nu, när jag har lite mer erfarenhet än när jag var barn och ung, kan jag ofta räkna ut vad jag borde säga. Men det är väldigt energikrävande och om jag är trött säger jag helt enkelt det som är sant för mig utan att tänka på att andra tänker på ett annat sätt. Och räknar med att de ska förstå.

Fast det gör de ju inte.

Så vad är lögn?

För mig är lögn att säga något som inte hör ihop med det som syns, hörs, känns eller smakar något. Alltså att beskrivningen av något inte alls stämmer med det som ska beskrivas – och att avsikten med det är att lura någon. För att det är roligt att lura någon eller för att komma undan eller för att få något som annars skulle vara någon annans.

Men om avsikten är att verkligen berätta något om sanningen… hur kan det vara lögn?

Det är också svårt att förstå hur människor hinner hitta på något som inte stämmer med det som är verkligt. Jag har fullt upp med att hitta ord för det jag behöver säga – det som måste sägas på ett sätt som inte går att säga med exakta ord.

Att komma på hur det går till att säga för att säga något som inte ens skulle gå att uppfatta är svårt om det inte är i en bok, en novell eller något annat. Som förresten för mig nog alltid är berättelser som kommer av egna erfarenheter.

Så det är ju inte heller lögner.

När jag var lite yngre hände det rätt ofta att jag fick frågan ”är det du som har tagit…..” (ja den frågan kommer ju ibland nu också och idag vet jag vad den betyder) Då svarade jag ofta nej för att jag inte trodde att jag tagit något – dvs att jag gjort fel eftersom det ordet betydde att något var förbjudet.

Men nu vet jag att det inte måste vara så. Och svarar ja om jag har det som efterfrågats. Men det är fortfarande svårt att förstå att jag har tagit något som jag trodde jag fick.

Om jag tar en vara på affären är det ju stöld – och det är inget jag kan göra utan att jag skulle bli väldigt rädd. Och om jag skulle säga att jag inte tagit det jag tagit…. då vore det att ljuga. Så jag tror jag förstår vad som är att ljuga.

En annan sak – om någon frågar om jag tycker att de passar i ett plagg eller en frisyr och jag inte tycker det, då gäller det att ljuga….

Fast människor som känner mig brukar fråga just mig när de vill veta på riktigt. Och då säger de att jag inte ska ljuga.

Och en sak… jag ljuger aldrig om någon frågar om de ska komma och hälsa på. Eller föreslår att vi ska ses. Jag är alltid rak. Ja eller nej. För hur skulle jag orka ljuga mig igenom ett besök?? Hur orkar människor ????

Och när jag vill att någon ska gå så säger jag det.

ibland blir de sura och tror att jag tycker illa om dem. Alltså tror de att jag ljuger när jag gärna vill träffa dem igen??

Hur går det där ihop?

Och om jag berättar att jag trillade ner för trappan och slog mig halvt fördärvad för att illustrera känslan av att gå in på mataffären…. så blir folk helt stumma eller ojar sig och börjar prata om att snava i rulltrappor och att det borde vara anslag och att det skulle anmälas eller…. ja alla möjliga konstiga reaktioner.

Tills jag fattar att ”jahaja, nu har jag sagt något som de inte förstår är en bild av hur det är att vara jag”

Ibland är det rätt påfrestande att ha en annan agenda

Och att inte riktigt förstå det där med att ljuga

Skillnad….

Vilken skillnad det är med människor som har det… jämfört med de som inte har det.

Alltså det där som handlar om någon sorts inre kunskap eller förståelse för att det går att se världen ur väldigt många perspektiv.

Jag har i helgen haft en helt ny assistent. En sån som har det.

Plötsligt ser jag med konturer. Världen står still och jag får syn på den mitt i allt som låter och flimrar.

Just innan hon kom i morse hade jag en sån där break down. Grannarna hade något ljud på i sin lägenhet. Jag fick panik, kunde ju inte dra iväg eftersom hon skulle komma, den nya.

Så jag brast, stängde in mig i badrummet och slängde huvudet i kaklet.

Jag har fortfarande ont.

Men…

… hon klev in, jag såg hennes ljud, hörde mig lugn. Städade badrummet mycket noga, använde till och med ångtvätten på skarvarna och kände hur luften klarnade.

På eftermiddagen var solen med oss ut och där – precis som om de vill mig något – hoppade ännu en groda. Inte ut ur min mun men framför oss på den lilla skogsvägen bakom bommen.

De har följt mig hela sommaren de där fantastiskt vackra små djuren.

Och nu påminde den mig om att livet aldrig går att förutsäga.

I kväll skulle jag önska att jag kunde stanna och vila i min lägenhet. Smälta att dagen mest varit en bra dag mitt i allt.

Det får bli som det blir.

Liv går inte att förutsäga.

Synestesi

Det där begreppet synestesi är högst aktuellt när det handlar om hur jag har det i min värld.

…ja alltså jag delar väl den världen med er allihopa, det är sättet att uppfatta den som antagligen skiljer sig rätt rejält från de flesta.

För mig är världen en väldigt ljudlig plats.

Tror att jag var ungefär tolv år gammal när jag förstod att den inte alls var lika ljudlig för andra människor. De hörde bara öronljuden. Inte ögonljuden.

Jag försökte förklara det där men det var inte så lätt eftersom jag inte hade en aning om hur andra uppfattade saker och ting.

Men alltså..

allting som syns har ett ljud.

Så fort det rör sig uppstår en sorts melodisk rörelse, alltså ett ljud som förändras.

Saker som står i relation till varandra klingar mot varandra och skapar antingen harmoniska klanger eller disharmonier.

Allt som finns har alltså ett ljud och alla rörelser har toner och allt som står i relation till något skapar en klang.

Ibland kan jag uppfatta det som musik.

Men i allmänhet blir det ett sammelsurium av disharmoniskt buller av alltihop eftersom det blir för mycket som inte hänger ihop och inte passar ihop.

Men… jag kan höra en fotbollsmatch när den böljar fram som en symfoniorkester.

Och jag ser när hästar springer rent. (Jadå, jag satsar ibland på dem och de springer ibland in lite småsummor åt mig)

Dessutom hör jag såklart noterna när jag ser dem. Och vet hur de låter innan jag spelar dem och blir irriterad på mig när jag inte klarar att få till det som det låter för att jag inte är tillräckligt bra tekniskt eller faktiskt måste öva innan jag kan fixa klangerna.

Och ja, jag kan skriva ner musik jag hör i min omgivning. Som noter. Fast det är ett väldigt svårt jobb, ett hantverk som tar mycket tid och kräver väldigt mycket av mig.

Så ofta låter jag bli fast jag då och då hör otroligt vacker musik där jag färdas i den natur jag orkar med att lyssna till.

Förresten är regn vackra när de faller. De klingar mot himlen och bildar ljudmönster innan de når marken.

Men… att gå in i en butik.

allt som finns där på hyllorna. Allt som skorrar mot varandra och alla människor som rör sig orytmiskt och oharmoniskt. Lägg till att det oftast spelas någon skvalmusik som öronen hör utan att ögonen är med….

Det blir för mycket.

Och jag får panik.

Till nöds fungerar det med öronproppar, avskärmande kläder och en redig assistent som fungerar som ljudavskärmare.

För så är det – trygga kroppar som är bekanta är möjliga att använda som skärmar mot eländet.

Men alltså… synestesi som begrepp kan nog vara användbart för att förstå mig när jag får total panik och måste springa ut, med händerna för öronen, irrande blick och en aning våldsamt uppträdande…..

….

Irrar om natten

Nätterna är för mig numera en historia för sig.

Eftersom jag inte kan komma till ro där jag bor är det svårt att stanna någon längre tid i lägenheten. Och eftersom jag dessutom varit utan assistans/bostöd väldigt mycket för mycket under några månader har jag tappat det mesta av hur tiden hänger ihop med resten av tillvaron.

När tätorten där jag bor börjar komma till ro tror människor gärna att det är lugnt och tyst. Och det är det säkert för dem som kan koppla bort sinnesintryck. Men – det blir aldrig riktigt mörkt eftersom gatlysen och hus gör livet till ett helvete för mig som behöver mörker för att vila.

Och trafiken bullrar natten igenom liksom alla som kommer och går i huset och runt det.

Några spelar musik eller har tv:n på – och min hörsel liknar hundens. Jag hör allt. Precis som jag är som en hund när det kommer till dofter. Om jag går förbi ett rävspår i skogen (om räven gick förbi för ett litet tag sedan) kan jag direkt säga att det varit en räv där, och jag skiljer mellan riskor och soppar innan jag sett dem – på lukten.

Så det som luktar i huset och runt det når mig naturligtvis som envisa påminnelser om att det gäller att hålla sig alert.

– Ja men stäng fönstret då, och balkongdörren, säger någon.

Men … då får jag ju inte någon frisk luft och det blir fullkomligt olidligt varmt i lägenheten. Vem kan sova när det är arton grader? Inte jag.

Och så tänker jag att jag ska stå ut. Att jag ska klara av i alla fall några timmar. Anstränger mig så att jag blir blå.

Tills något händer. Någon slår i en dörr, någon startar en bil för mycket eller någon röker under min balkong. Och jag får panik. Antingen måste jag slå huvudet hårt i väggen eller snabbt ta mig ut och ta mig till en plats där det är tyst.

Det blir oftast det tysta alternativet.

Fyra kilometers promenad. Är det mörkt, regnar, blåser eller snöar småspik spelar det ingen roll. Det är lättare att klara än att vara inlåst med ljud som inte hör hemma i mitt liv.

Hunden traskar med och tar mig hem om jag går vilse.

Och när tystnaden kommer som vindar, dofter och rymder jag känner igen mig i blir jag lugn.

Hittar kanske ett par stockar som ligger bredvid varandra och ordnar en bädd. Eller kryper in under ett träd. Eller bara går.

Det är nu jag tappar taget om allt utom att bara andas och vara där jag är. Det kan gå många klocktimmar och jag vet det inte. Förrän hunden tar mig bestämt i hampan och talar om att han är hungrig och att vi måste gå hem. Eller om någon ringer mig, eller skickar ett meddelande för att upplysa mig om att det är morgon.

Dom gör så dom som jobbar hos mig. En timme innan dom ska dyka upp. För annars kanske jag är i tystnaden, tidlös och så långt borta att jag inte hinner hem innan de kommer.

Jo det händer att telefonen har laddat ur eller att jag är bortom antennkontakt.

Och det händer rätt ofta att min familj och de som ska jobba hos mig inte vet var i hela världen jag är – och jo, jag förstår att de är oroliga när jag inte svarar och inte dyker upp.

Det är jag också.

Efteråt, när jag fattar att jag varit borta alltså.

Svält

Hur vet människor att de ska äta?

Hur vet de att det som läggs på deras tallrikar (ibland av dem själva) är ätbara saker som går att införliva med det som antagligen är deras kroppar – hur de nu vet det.

Knäppa frågor, ja visst, jag vet. Intellektuellt har jag inga problem med att förstå att mat är mat och att folk känner igen lukter och smaker och kopplar det till synintryck och till det som är att ta maten från tallriken och äta den.

Men jag förstår det inte för min egen del.

Jag har inte heller några som helst problem att förstå avancerade teorier om utvecklingspsykologi, hur barn lär sig skillnad mellan sina egna kroppar och det som inte är deras kroppar. Mellan jag och intejag.

Jag förstår också det där med övergångsobjekt – något som är jag och inte jag på en och samma gång och som är en viktig bro till det där med att klara av att vara ensam.

Men det spelar ingen roll vad jag förstår.

Jag kan ändå inte koppla det till det som är min egen kropp som helt klart inte har med någonting att göra som ligger på en porslinsyta och ser fullkomligt oätligt ut. Som dessutom luktar fruktansvärt illa, smakar ännu värre och antagligen är mycket farligt att ha i samma rum som människor.

Ändå äter människor det där. Jag kan inte se på när de gör det. Inte se och höra och känna lukten av det vidriga som pågår.

Varför?

Jo det förstår den som varit med – jag kräks. Eller får fullkomlig panik och vräker ner saker som står där och stinker. Eller i bästa fall – hinner jag springa ut. Sedan, om det inte går att gå ut och få luft, stänger jag in mig i ett badrum eller en toa och slår huvudet i väggen tills jag närapå svimmar.

Det är självklart att jag låter bli att finnas i närheten av människor som äter.

För deras skull lika mycket som för min.

Men.

En väldigt konstig sak är att jag kan laga mat. Jag anses vara bra på det dessutom. Ännu bättre på att baka. Speciellt glutenfritt bröd och gärna veganmat. Sånt som andra anser vara svårt att få till.

Hur gick det där till?

Jo… det är kemi. Och kemi är ju roligt.

Men att äta de där experimenten är inte tillrådligt för andra än sådana som tycks vara från yttre rymden.

Jamen hur överlever jag då?

Ja säg det.

Jag har levt snart sextio år på en sak i taget. Ost, morötter, spenat – en sak i taget i några månader. Som mest har det gått att lägga ut ungefär tio olika saker (en i taget) över en veckomatsedel.

Klart jag har vitaminbrist och mineralbrist och ibland bara väger knappa fyrtio kilo till mina en och sjuttiofem. Och riskerar tvngsinläggning på ätstörningsenheten. Där jag definitivt inte klarar av att vara.

Om det händer kommer jag att avsluta mitt liv.

Jag kommer aldrig mer att vara inlåst.

Det är bara så.

Just nu mognar blåbär och hallon. Och jag lever på det jag hittar utomhus. Just nu är det omöjligt att äta där jag bor. Fullkomligt omöjligt.

Så det är tur att naturen är givmild!

Om när musiken fick bli tid i mitt liv

För rätt länge sedan fick jag mycket hjälp av en psykoterapeut som var lite extra allt…. Han var psykoanalytiker men hade specialiserat sig på att ta emot människor som ingen annan kunnat hjälpa.
Och av någon anledning fick han för sig, att jag var någon han skulle ta sig an – trots att oddsen för att lyckas nog inte var direkt lyckade.

I början av vår kontakt hände det oftare att jag inte hittade in i tiden för att ta mig till våra avtalade tider. Vi träffades ofta, flera gånger i veckan var det avsatt för min terapi.
Och eftersom jag inte förstod, trots alla mina välformulerade meningar och ord, att ord var till för att kommunicera med människor, så fick jag aldrig idén att jag skulle berätta för honom att jag inte kom i tid för att jag inte förstod att tid var något att förhålla sig till.

Jag är över huvud taget väldigt dåligt utrustad för att kunna förhålla mig till saker och ting. De finns, och så är det med det. Att jag finns är en helt annan sak…
Och att andra människor skulle behöva upplysningar om att jag finns var på den tiden helt ofattbart.

Så det hände rätt ofta att jag i stället för att dyka upp alltså var hemma eller någon annan stans i världen. (Eller utanför den i min egen autistiska atmosfär som ännu ingen fått för sig att benämna)
Per – för så hette han – ringde för att säga att det var min tid, och att han fanns där. Men vi pratade inte i telefon i stället för att jag skulle komma. han bara upplyste mig. Som i allmänhet förvånat tog emot upplysningen och fortsatte med det jag höll på med.

Men lite i taget sipprade det väl ner det där med att det var något med de där tiderna som jag ville…
Så en dag svarade jag när han ringde, att "ja men du är ju bara någon fuga bort"
Och han svarade blixtsnabbt "menar du att det tar lika lång tid som att spela en fuga för att komma hit?" Och jag fattade inte alls vad han menade med det. Och sa inget, och la på luren.

Nästa gång vi sågs (eller om det var långt senare) tog han upp det där med fugan och att han var en fuga bort. Jag kunde inte förklara vad jag menade – att det handlade om att relationen med oss var så tät, att han var en fuga bort – ett väldigt bra omdöme om en relation. Fugor är nämligen för mig något jag använder för att verkligen känna att saker hör ihop.
Men det kunde jag inte formulera alls då.

Men han var envis och fortsatte på det där med tidslinjen. Och undrade om det fanns någon musik som tog lika lång tid att spela som det tog att gå hemifrån mig till hans mottagning.
Jag sa på en gång vilken musik som fungerade. Jag använde den ju varenda gång! En fransk svit av Bach… den andra.
Jag spelade den inom mig alltid när jag gick till honom hemifrån.
Jag spelade andra stycken om jag gick någon annanstans ifrån. Faktum är, att jag vet exakt vilken musik jag har till vilken vägsträcka. Det är ju rätt häftigt egentligen…. att alla vägar har sin egen musik som stämmer exakt med tiden det tar att gå den. Och det är alltid något av Bach. Den störste av dem alla har fixat musik som stämmer överallt.

Efter den dagen spelade han själv den franska sviten och kontrollerade tidsåtgång. Och så ringde han till mig lagom i tid för att jag skulle hinna gå hemifrån med musiken i huvudet. Så småningom la vi till en sak – han ringde ännu lite tidigare för att jag skulle hinna förbereda mig. Och då hade vi ibland en fuga och ibland någon svit – vi lekte lite med tider på det sättet.
Och jag lärde mig något om relationen till tiden och rummet, hur det sitter ihop det där med tid och rum.

Rätt genialiskt av en enkel psykoanalytiker.

Nog är väl det här lite udda, men kanske finns det någon fler där ute i den stora världen som behöver musiken för att komma in i tiden….

Ett tips:
Använd Bach….

Tid…

Det här med tid….
Det har alltid varit en gåta för mig att människor har bråttom. Jo. Jag förstår om det är en tid att passa. Det kan göra mig fullkomligt vansinnig också, att försöka förhålla mig till en klocktid.
Men det här att saker ska gå fort.. Varför det?????
Blir det bättre för att något görs i ilfart? Skulle tillexempel Air av Bach bli bättre om den spelades fort? Eller om någon läste nyheterna väldigt snabbt, skulle de bli bättre av det?

Jag menar inte att det inte är ok att vara snabb. Det kan vara en skön känsla att få undan, att springa, att ta sig genom en massa tråkig litteratur så den är undan…

Men det där att springa genom tillvaron för att ? Ja för att vad då?

Samma sak är det med det där att "titta så mycket tid vi sparade". Jaha. Var i hela världen finns det sparkontot?
Hur går det till när människor sparar tid? Tar de ut den där tiden sedan då? När då? Inför döden? När livet består av plågor och medvetslöshet????
jag förstår verkligen inte.

Och jag förstår om någon tror att jag försöker raljera och vara rolig. På sätt och vis är jag nog det. Men för mig är det här faktiskt en central fråga som ställer till det rätt ordentligt.
För jag kan nämligen inte se vitsen med att inte göra saker ordentligt bara för att de ska gå fort.
Och jag kan inte förstå varför jag skulle försöka vara snabb bara för att … ja varför????

Jag är snabb. Snabbtänkt, duktig på att förstå, snabb i benen…. Men jag vägrar att göra något i en annan takt än den som är passande för uppgiften.

Det skulle verkligen vara roligt – intressant – och ibland livsviktigt för mig att få kunskap om vad det är med det där bråttom, som är så nödvändigt och som jag aldrig kan förstå och aldrig kan dela med andra.
Jag kommer alltid utanför. Hittar inte andras takt eftersom de rör sig i en annan takt än hela deras väsen skriker.

Jag har svårt att stå ut med människor som är i sån otakt med sina egna toner… som tydligen bara jag hör….

Och hur ska jag förklara det?
Att en del människor låter på ett sätt och slamrar med hela sina kroppar på ett annat och att det inte går ihop och att det i mina öron låter så illa att det gör ont.

Nej det är antagligen lika obegripligt för andra som det där med bråttom är för mig.
Vi får nog leva med det.
Om det går.