Sätta ihop och ta isär

Det sägs att allt hänger ihop. Jaha.

Det kan ju vara så att allt hänger ihop men vem har bestämt hur det hänger ihop och vad det är som är länkarna i kedjan och vad som ska lämnas därhän?

Kanske är det kulturellt, kanhända hänger det på någon sorts ekonomi. Möjligen handlar det om biologi.

Ganska säkert har det med makt och grupptillhörighet att göra.

Olika grupper förstår hur de ska se världen på det sätt som är rätt i just den gruppen. Och de förstår skillnaden mellan sina egna och de som kallas utbölingar eller främlingar eller i bästa fall besökare eller inflyttare – bara genom att observera vad de gör annorlunda eller hur de tycks tolka saker annorlunda.

Jag själv hör inte till någon speciell grupp på det sättet att jag kan förstå min egen plats utifrån hur det är tänkt att världen ser ut. För jag ser inte världen så. Spelar ingen roll i vilken kultur jag är eller i vilken socioekonomiskt orienterad struktur eller ens om jag skulle vistas bland idel flugor. Som väl ser världen i sina miljoner ögon och kanske ser en bild med varje facett. Som jag… kanske. För jag ser så många världar samtidigt. Så många möjliga världar beroende på vilka detaljer – eller vilket öga – jag bestämmer är de som är centrala.

Jo jag kan räkna ut vad andra tycker är väsentligt och förstå att jag bör låtsas detsamma. Men det tar energi och är ibland förödande för känslan av sammanhang. Eftersom de sammanhangen ofta hoppar över så många detaljer att det blir klicheartade svartvita foton av något som är tredimensionellt och har en doft och egna ljud. Som alltså inte bör beaktas.

Det är jobbigt att inte beakta sånt som faktiskt pockar på uppmärksamhet och som tycks ha en avgörande betydelse i sin obetydlighet. (I andras ögon obetydlighet)

Det är klart att det är svårt att aldrig vara överens med andra om hur livet har varit eller hur det ska bli. Att sällan veta just något om något alls – eller helt enkelt vara medveten om att det inte går att veta eftersom det är en oändlig mängd omständigheter som inverkar.

Men… samtidigt är det, efter många års invänjning en tillgång att ha den sortens vishet. För nog är det en sorts vishet att inse att livet sällan går att välja på ett rationellt sätt eftersom det aldrig har uppenbarat sig i sin helhet. Det fanns alltid mer att ta ställning till än det vi valde att lägga vikt vid. Eller kunde se, höra, känna, veta….

Vi är inte mer än människor, ibland omkringblåsta som frökapslar i en omild storm. Vi gör så gott vi kan.

Mer än så går inte.

Och jag sätter ihop, tar isär, sätter ihop på ett annat sätt och tar isär. Sätter ihop med andra delar och tar isär och betraktar alltihop med rynkad panna och viktig min.

Så här! Nej Såhär!

Och vinden tar tag i frökapseln som är jag och låter mig förstå hur liten jag är och hur stort det är att ändå vara en del av allt det där som inte går att förstå.

Och den dag livet är slut…. då har vi befruktat världen utan att vi förstod det. Mitt i stormen släppte frökapseln sitt innehåll där vinden behagade.

Inte ens det fick vi bestämma själva. Och sedan får andra skörda det som vi en gång var.

Nog är det märkligt.

Annonser

I ensamheten släpper det mesta

Ja det är sant. När jag är helt ensam, långt ute i skogen där inget mänskligt hörs eller syns, när jag inte träffar någon på flera dagar. Då får min själ ro. Jag kan tänka utan att bli avbruten, andas in och ut och känna varje andetag som en befrielse.

Det spelar ingen roll om det är kallt eller regn eller något annat människor kallar dåligt väder.

Men…. jag klarar mig inte i verkligheten. Den där som andra menar är verkligheten som alla måste dela för att överleva mer än några dagar eller veckor, eller möjligen månader.

Det är bara det att just det där som jag inte kan handskas med är minimerat där ute i ödsligheten.

Tid och rum är onödor. Livet pågår helt enkelt utan att någon behöver benämna dess beståndsdelar eller göra statistiska staplar och diagram för att försöka kontrollera och begränsa det där livet som samtidigt tydligen är något alla strävar efter.

De kallar det semester när de släpper almanackorna och låtsas att de inte tittar på klockorna.

Fast det gör de hela tiden. För de klarar inte av att bara vara. Människorna som har satt normen alltså, för det som vi ska klara av för att vara normala.

Inte heller är det någon som tycker det är konstigt att ha samma kläder eller ta samma rötter till middag eller blad till te – hela tiden in i evigheten. Eller så länge det finns tillgängligt. Sedan måste det ju bytas ut mot något annat.

Det är också helt normalt att låta bli att ta av sig alla kläder och ställa sig under ett helvetesfall av hetvatten och smörja in sig med stinkande kemikalier. Där i ödemarken saknas intresse för att lukta artificiellt. Där luktar allt som det luktar. Mer än så är det inte och det är det vi känner igen ätbart och oätligt på. Hur det luktar. Och hur det låter.

Djuren där ute sover när de sover och är vakna resten. Så gör jag också och tänker inte på något annat. Mer än möjligen att bli varm och torr när kroppen skakar av något väder som drabbat. Det finns bra ställen för sånt.

Det behövs inte så mycket för att bara finnas. Ett eldstål och ett ullunderställ och en sovsäck.

Och kanske en vass kniv. Det går utan, men det är praktiskt.

Såhär på sommaren är det enkelt.

Jag går dit där jag bor ibland och hämtar hundmat och vattnar blommorna. Nån gång träffar jag folk på vägen och ibland umgås jag med min familj. En kort stund.

För jag blir helt utmattad och börjar tänka på att inte leva längre så fort jag måste anpassa mig till det här livet jag ändå inte klarar av.

Tänk om jag kunde stanna där ute.

Där jag klarar mig själv.

En massa människor som inte gör något alls till väldigt högt pris.

Det sitter en hel drös läkare och psykologer och kuratorer och har möten om hur de ska ta hand om mig.

De slåss om vilka diagnoser de ska ställa och vilken som ska ha ansvaret av alla deras fina kliniker och inrättningar.

Och på samma sätt sitter en drös socionomer och deras överordnade plus såna som låtsas vara socionomer fast de inte har utbildning för det de är anställda för att göra (det råder brist på människor med rätt kompetens i kommunen) och gör ungefär samma sak.

De pratar och pratar. Och bestämmer att ”så här ska vi uppdra åt någon vi skriver remiss till eller ser till att kvinnan i fråga ansöker om.

Sen händer inget alls.

Jag som är den de har möten om får absolut inget veta och definitivt ingen hjälp.

Det blir väldigt dyrt.

För mig i form av liv som bara rinner iväg som avloppsvatten. Obrukbart och stinkande av allt som utsöndrar stress och flashbacks och svält och smuts.

För kommun och landsting i form av många timmars ersättning för någonting som inte leder någonstans annat än till en växande hög av papper.

Som autist gillar jag papper. Att sortera, sätta samman till helheter och mönster.

Men alltså…. mitt eget mönster får jag liksom inte syn på i alla papper. Eftersom ingen någonsin frågat efter det.

Nog är det väl slöseri?

När det inte finns någon lösning

Det finns situationer utan någon bra upplösning. Det finns dilemman som inte går att lösa.

Och vad gör en lösningsfokuserad tant då?

Accepterar att det inte blir bättre än så här?

Ja det vore ju en lösning. Att bara vilja det möjliga. Att vara beredd att blunda för det som egentligen är möjligt men ändå inte nåbart. Det vill säga utanför tants egen kontroll.

Tanter är envisa typer. SÅ…. skulle tanten med autism och ptsd och selektiv ätstörning acceptera att nu går det inte att göra mer?

Ja kanske. Men nej.

Det finns alltid ett sätt att ta kontrollen i egna händer. Om det inte går att få ett liv går det i alla fall att få en död.

Tabu att vilja, tabu att göra, tabu att ens prata om utan att människor får hyssiga tankar och kommer med katastrofala ickelösningar som bara gör det hela ännu värre. Som befäster insikten. Den där att nej, nu måste tanten ta sitt liv i egna händer oavsett vad det leder till.

Det leder i alla fall till något hon valt själv och därmed finns det någon form av värdighet i det.

Undrar förresten om även hörselskadade personer som behöver hörapparat för att ta del av upplysningar och uppmaningar och livsavgörande framtidsplaner också ger upp. När de inte får ha hörapparaten om de inte först lyssnar noga för att få veta var de ska hämta den. Olika varje dag. Sen måste de lämna tillbaka den efter två timmar.

Eller de som behöver rullstol. Om de varje dag måste gå upp för tre trappor för att hämta rullstolen – och sedan bara använda den på tredje våningen (eller ta den nerför trapporna) i ett par timmar. Ger de också upp? Och väljer något som är mer värdigt än så.

Eller de som fick en pace-maker. Och som fick veta att deras hjärtan nu fungerar så bra att de inte får ha kvar den lilla livräddaren.

Så… den opereras ut. Och hjärtat som gått så bra slutar gå en dag.

Är det värdigt?

Skulle det inte vara bättre att lyssna till tanter och andra kloka personer (alltså de som har npf, rörelsenedsättningar, hjärtan som går sisådär, öron som funkar halvbra, hjärnor som tänker på annat sätt….) för att faktiskt ta reda på vad som är nödvändigt för att de ska få liv som kanske kan fungera riktigt bra.

men….. att lyssna till skröppel och skraklingar, lustiga tanter och ropande barn… som dessutom vågar säga att kejsaren är naken när hen är det….

Nej det är antagligen för farligt.

För tänk om de där som lyssnar visar sig vara nakna. Ojoj. Vilken skam!

Att tolka en farlig situation….

Jag har blivit utsatt för övergrepp flera gånger.

Och stannat med människor som utnyttjat mig på olika sätt. Det kan ha med min oförmåga att läsa människor att göra. Och det där att jag alltid tror att människor säger det de menar. Bokstavligt.

Om någon säger till mig att de vill se på min klocka för att de kanske vill köpa en likadan så tror jag på dem även om de är höga på någon drog och flinar brett. (Som jag hör, inte ser, för jag ser aldrig ansikten)

Om jag hör att någon är i ett källarförråd och ser att det sovit någon i ett av de där förråden så tror jag att en granne tydligen haft koja i källaren. Att det är tre mindre välklädda män som trängs utanför det förrådet – i gången jag ska passera för att komma till mitt förråd – så tänker jag att grannen kanske använde förrådet som gästrum…..

Att de där tre männen sedan använde min kropp och kastade bort min själ har liksom inte med saken att göra. Jag kan fortfarande tänka att det var ett rätt ok gästrum…. elle koja.

Jo jag vet vad som hände och har fortfarande flashbacks, kan inte höra den sortens toner i röster eller känna lukter, höra vissa ljud… utan att bli överfallen igen och igen och igen. Men tänker fortfarande att den där kojan/gästrummet var en bra idé som fler borde tänka på.

Jag får alltså inte ihop den reella verkligheten, den materiella, med det som hänt eller händer eller ska hända.

Och därför råkar jag illa ut också andra och tredje och fjärde gången. Jag kan inte koppla ihop rätt varningssignaler med rätt konsekvenser.

Så har det varit och så är det. I skolan gick jag på samma manipulativa beteende från mobbande elever och lärare. Ute i vanliga livet likadant. I miljöer där andra antagligen uppfattar faror och vänder så går jag glatt vidare.

Men jag kan vända och springa om jag förknippar något i en helt trygg miljö med något som hänt tidigare.

Ptsd…. och autism.

Kombinationen är nog vanlig. – och hur ska människor hjälpa oss att klara livet och anpassa verkligheten på ett sätt som gör att vi slipper alla de där skadorna?

Jag vet inte. Men en sak vet jag. Det behövs mänskliga insatser. Människor – inte appar och apparater – för att ge assistans och stöd i sociala situationer.

Är vi inte värda det?

Paranoid?

Ibland får jag höra att jag är paranoid. Och att jag beter mig bisarrt. Nej inte från människor som känner mig eller förstår sig på autism och ptsd.

Men av läkare och annat löst folk inom vården. Jo det är sant! De värsta fördomarna och vanföreställningarna kommer från de människor som borde veta bättre.

Låt mig bara beskriva något litet ur mitt paranoida leverne…

Jag har ptsd -dvs posttraumatiskt stresssyndrom efter att ha varit utsatt för övergrepp när jag var barn och blivit våldtagen som vuxen och varit utsatt för övergrepp inom vården och i samhällets så kallade vård.

Jag har blivit feldiagnosticerad, bältad, lämnad i bälte på en avdelning där det bland annat fanns en man som tyckte om att runka och låta det gå i ansiktet på mig när jag låg fastspänd.

Ingen trodde mig när jag berättade. jag var ju psykotisk. Trodde läkaren alltså. Och därmed hela personalstyrkan.

Men jag är inte psykotisk, jag är bara autistisk. Och så har jag en alldeles för stor kappsäck med dåliga erfarenheter med mig för att kunna lita på att jag ska få hjälp. Vilket faktiskt har varit rena välsignelsen den senaste tiden.

att jag har den där kappsäcken alltså – så jag har sluppit ett par tre varv till i vanvårdslandet.

Nej jag mår inte bra. Men jag är fortfarande inte psykotisk. Jag vill påstå att jag är en rätt psykiskt stabil autist med ganska rimliga reaktioner på vad verkligheten bjudit mig.

Jag hatar fortfarande varken mig själv eller de människor som ser mig sådan jag är.

Jag är fortfarande inte ute efter hämnd. Jag har absolut ingen agenda där målet är att sätta dit de människor som gjort vad de antagligen trodde var rätt.

Men jag är rätt säker på att jag har en viss plikt – den att så gott jag kan förhindra att fler än jag råkar lika illa ut. Och att se till att människor inte får göra mig mer illa än de redan gjort.

att vara paranoid innebär väl att tro att människor är ute efter en utan att det finns anledning att tro det.

Att tro att andra alltid har i huvudet att göra illa, vara ute efter något….

Jag tror inte det.

Jag vet bara vad jag varit med om och tänker inte låta det ske igen. Därför sätter jag gränser och kräver att människor ska vara ärliga med sina avsikter. I allmänhet går det bra.

Men….

Märkligt nog har myndighetsmänniskor, läkare och annat folk som borde veta bättre en mycket obehaglig vana att absolut inte berätta vad de tänker, hur de tänker eller att de tänker över huvud taget.

De är specialister på att tycka att vi som ska vårdas ska se dem som gudar som inte går att förstå. Som ska komma med magiska kurer som vi bara ska gå med på. Att vi ska lita på deras övermänsklighet och deras oändliga kunskaper och godhet.

Jodå. Bara det att när jag frågar rätt enkla frågor om vad de tänker sig att göra, vad de vill uppnå, hur jag ska kunna delta…. då finns liksom ingen substans.

Ska jag lita på dem då?

Knappast.

Jag lämnar inte ens in bilen till folk som inte talar om för mig vad de tänker göra och vilka delar de måste byta och vad det ska kosta….

Varför skulle jag då lämna in mig själv utan att få veta?

Nej just det.

Och det är då jag får höra att jag är bisarr och paranoid. Så då låter jag dem tro det och lämnar inrättningarna de befolkar. Med en tanke att det är rätt bisarrt att det finns läkare och andra expertutbildade som inte ens kan berätta vad de tänker göra.

Det paranoida inslaget i deras sätt att inte lita på att jag som patient ska kunna förstå och ta till mig det de har att komma med är ju också lite suspekt.

Ja.

Suck…..

Se….men inte se.

Att se saker utan att förstå vad det är jag ser. Eller…. jo jag förstår precis vad det är jag ser på sätt och vis. Men det går ändå inte in.

Som om det inte gäller mig det där jag ser.

Nej, det är inte allt som är osynligt på det sättet. Bara sånt som är livsviktigt…. typ. Mat.

Jag ser mat, nästan allt som människor bevisligen äter och som jag med enkelhet kan sätta ihop till sånt de äter, som något som för mig är fullkomligt obegripligt.

Jo jag vet precis vad det är och känner igen minsta lilla doftmolekyl och kan benämna och sätta ihop och veta att det antagligen är smakligt eller osmakligt lite beroende på vem som äter det.

Men nej. Jag är inte med i det där ätandet och kan absolut inte förstå hur det som ligger där på en tallrik skulle gå att tvinga in i munnen. Om jag försöker får jag en stark äckelreaktion, kräks,spottar, får panik av smaken och konsistensen och känslan av oljigt snusk.

Det blir för mycket och går inte att förstå.

Jag förstår inte tid på samma sätt. Eller hur saker sitter ihop i tid och rumslighet. Jo jag kan förklara, se andras sammanhang och direkt hitta mönster.

Men det måste vara kopplat till någon utanför mig själv. Då ser jag.

Det är något med sättet att processa som bara inte fungerar.

Och att försöka tvinga fram det, vänta ut eller tro att ”bara vi är envisa med att hon ska klara det så kommer hon att ge upp, det är bara trots, envishet eller …..”

Nej jag kan vilja hur mycket som helst men det hjälper inte.

Och att jag förstår det hjälper inte heller. Eller jo… det hjälper att jag vet att jag faktiskt gör allt jag kan för att klara att leva såhär. Jag vet att de har fel de människor som tror att jag försöker manipulera eller få som jag vill eller…..

För jag gör verkligen allt jag kan för att mitt liv ska fungera – och för att jag ska fungera med andra.

Att det ändå är omöjligt för mig att klara av de här sakerna som andra inte ens fattar att de behöver klara av… ja alltså det är som det är.

Och jag har accepterat att det är så.

….men tänk om de där myndigheterna som jag är beroende av för att kunna leva också skulle fatta det.

….suck.